Tapetbitarna är målade på linneväv och använda på båda sidor. En ekonomisk fråga får man anta, man vände helt enkelt på väven när den blivit övermålad många gånger och startade på nytt på den andra sidan… Minst fem lager väggmålning har man kunnat urskilja, berättar 1:e antikvarie Ann-Marie Björk. Den äldsta är från sent 1600-tal till tidigt 1700-tal. Det var vanligt att man förr monterade ned väven och vände på den när man målade om, för att slippa spara på materialet. Då liksom nu, ville man förnya hemma i takt med det för tiden rådande modet. På de tapetbitar man fått in kan man urskilja både så kallat dalmåleri, en enfärgad blå övermålning, en stänkmålning med mera. Just dalmåleriet var stort i vårt område – det finns nästan mer här än i Dalarna, berättar Ann-Marie.

Att datera materialet är svårt. Dels på grund av att det är så många olika delar, dels har man vid något tillfälle tagit tapetbitar från olika rum på gården, som man pusslat ihop och målat över i blått. Det är med andra ord lite svårt att få ihop det till en helhet.
Till hjälp i arbetet har man fotograferat de olika delarna. Fotona används istället för originalbitarna, när man försöker pussla ihop det hela. Tapetbitarna är väldigt sköra, dammiga och ohanterliga och det lossnar lätt färgflagor från dem.
Man har också tittat på tapeten tillsammans med byggnadsantikvarie Ingela Broström från Länsstyrelsen och konservator Per Mattsson, som hjälpt till med att urskilja de olika lagren.

Det är inte alltid möjligt att konservera det material man får in, på grund av de höga kostnaderna. Därför försöker man hantera originalen så lite som möjligt och är noga med att dokumentera dem med hjälp av fotografering. Att datera väggmålningarna kräver alltså en hel del arbete. I just det här fallet har museet lite hjälp på traven, eftersom man känner till gården och dess ägare. På tapeterna står ofta namnet på bonden som ägde gården och med hjälp av släktforskning har man kunnat urskilja initialerna på de flesta av gårdsägarna. Genom att gå bakåt i generationerna kan man då försöka ta reda på från vilken tidsperiod de olika lagren härstammar. Vem som målat tapeten är däremot mycket svårt att veta, då målarna sällan eller aldrig skrev ut sina namn.
Väggmålarna såg sig mer som hantverkare än som konstnärer. Ofta gjorde de hela inredningar och målade även snickerier inomhus. Som en dåtidens Simon och Thomas kanske? Eller Bygglov, Roomservice och Äntligen hemma… Att dekorera och markera status med inredningen är ju inget nytt. Så har man gjort i alla tider.